Jag har en bästavän, en lillasyster, en person jag avgudar o älskar..

Hon är de bästa jag har, hon har alltid funnits här vilken tid som helst på dygnet, året om..

Hon har torkat mina tårar när livet har varit svårt,

Hon har fått mig att le när hjärtat näst intill stannat,

Hon har fått mig skratta tills jag får så ont i magen att jag måste lämna rummet,

Hon har räddat mitt liv, utan att ens behöva göra något, bara finnas..

Hon är allt värd, jag skulle sätta mitt liv på spel för att hjälpa henne, Jag skulle offra mitt liv för henne, ett liv utan henne är då inget liv att leva om man heter Jossan,

Nu några mil bort som känns som en evighet iväg bor du, Vänskapen är lika stark.

Men de är tomt, de är ingen som kommer springandes i skolan eller är där precis vid tidpunkten något händer,

De är ingen att planera helgen med utifrån och in,

De är ingen att umgås med efter skolan när man måste vänta i timmar på bussen.

De är först nu jag inser att du har flyttat, lämnat Trollhättan & börjat ett nytt liv.

De är först nu jag inser att.. De kommer vara såhär? Jag kommer få gå med saknaden inom mig varje veckodag tills på helgen då vi förhoppningsvis träffas!

Vi har minnen man ej kan glömma, Vi har sorger bara vi delar, Vi har känslor ingen annan kan känna..

De finns tusen underbara saker jag skulle kunna om henne här men de skulle ta en hel livstid,